Privat, personligt, gemensamt
Familjeporträtt 22/9 –26/10 2006
i Spectra, Länsmuseets rum för konstfilm


Foto: Torgny Åström

Familjeporträtt är den första delen av tre filmvisningar i Spectra,
Länsmuseets rum för konstfilm. Höstens konstfilmsprogram, Privat, personligt, gemensamt, är sammansatt av den nyutbildade curatorn Sofia Curman efter en beställning av Länsmuseet hos Index i Stockholm www.indexfoundation.se

”Indentitetssökande i vår egen tid” tycks vara det sammanhållande temat. I de texter som producerats med anledning av visningarna sägs att ”samhällets struktur, familjen och andra människor bidrar ständigt till att forma och omforma vår identitet”. Filmvisningarnas curator har valt att ställa samman filmerna i tre block, med avstamp i begreppet familj, fortsättning med några ”självreflektioner” och avslut med några filmer som ser ut över samhället från vardagliga men speciella bildvinklar.

Efter att, som jag, nyss ha sett de underbara slutresultaten från den filmkurs som har getts för ett antal konstnärer i länet, vill inte det riktiga suget infinna sig på museet. Samtliga filmer i Spectra har en dokumentär prägel. Det är som att titta in i något mycket personligt, familjärt privat och oformat. Familjefilmer brukar ju tillåta sig de mest elementära missarna, för långa scener, oavsiktligt skakig kamera, brutala klipp. Ja ni vet. Det är den estetiken som gäller här också.

Michele Masuccis film Rosa, från 2003, låter oss från Italien möta en äldre dams inköp i ett varuhus, hennes generade försök att komma undan fotografen och hennes småpysslande i sitt kök, allt redovisat på ca nio minuter.  Jag hoppas att detta filmarbete har gett Michele Masucci nya erfarenheter och kan kanske i framtiden vara intressant som avtryck av ett liv i Italien 2003.

I Felice Hapetzeders film Three Austrian Sisters, från 2001, får vi under sju och halv minut, till en enveten wienervals, ta del av några stökigt filmade matlagningsscener, vilka får bli till tecken/symboler för systrarnas minnen av sina tidigare män från Italien, respektive Frankrike och Tyskland. Minnenas riter med en estetik som är fjärran tv-progammens glamour.

Jakup Ferris film Jakup Come Back, från 2003, blir det personliga allt för privat och familjärt. En familj är uppställd framför kameran (bara så) för att göra en videohälsning på 1:40 till en curator som tidigare stött Jakup med en utställning. Jakup Ferri är född 1971 i Kosovo där han bor och arbetar. Kan det geografiska avståndet skapat det mentala avståndet?

Ingela Kvists Betraktaren, från 2000, är en film som parallellt med de andra filmerna visas i sin egen monitor bredvid den egentliga visningsväggen. I en ständigt rullande slinga på åtta minuter får vi ”bekanta oss” med några få utsnitt från Ingelas mormors hem: ett avsnitt ovanför ett blinkande kylskåp med blombilder på väggen, några fiskbilder ovanför ett handfat, några vippande konstblommor, förmodligen ovanför en tv och en bild med köksredskap.
Det är så få antydningar att endast mina egna fördomar/erfarenheter kan fylla ut till någon slags meningsfullhet. Men någon meningsfull knuff utanför detta ger inte filmen. Trist? Javisst!

Själva visningsmöjligheterna är inte oviktiga
Länsmuseet erbjuder fortfarande samma slaktarbänkar att sitta på som förr.
Så om man vill stanna den tid som filmerna kräver, bör man hämta sig en bekväm stol från foajén. Det kan tyckas vara en ovidkommande kommentar, men utställningsformen är alltid en del av budskapet. Nu påminner allt om de rullande videorna i en ödslig marknadsmonter. De som man lätt går förbi.
Därför blir jag också tveksam inför den dåliga bildkvalitén. Är grundmaterialet tekniskt dåligt eller är det något fel på visningsprojektorn. De kraftiga vita uppätna konturerna har jag helt enkelt svårt att förstå. De finns där, jag ser dem och det jag ser tolkar jag. Det är ju så vi gör när konst presenteras.

Kanske blir allt detta annorlunda för de skolelever som skall delta i museets filmpedagogiska projekt i höst. I samarbete med Film i Västernorrland erbjuder nämligen Länsmuseet ett program för de skolklasser som vill arbeta kreativt och skapa film. Inspiration för det arbetet skall man finna just i filmprogrammet Privat, personligt, gemensamt. Utifrån dess tre teman skall eleverna sedan arbeta vidare till egna filmer. Vetskapen om det projektet gör det lättare att fördra det publiktomma visningsrummet med sina ständigt rullande filmer.

Själv ser jag fram emot nästa nedslag, Självreflektioner, 27/10- 30/11, då bl a den begåvade filmaren Cecilia Lundqvists film Chips skall visas.
Kanske kommer hon också själv till museet. Kolla annonseringen!

Torgny Åström